annamariarosen

Allan har nu några kvällar i rad somnat tidigt. Halv nio. Vilket har gjort att jag och Henke fått lite "egen tid". Under vår egna tid tittar vi på 30 Rock. Det är ju extremt roligt! EXTREMT! Alla som inte sett det måste genast titta. Ni måste! I alla fall, igår halv tio ville Allan inte vara med mer. Han blev gnället och gnällde som aldrig förr. Till slut fick han sova på min arm. Det var mysigt! Även om jag avskyr ordet mysigt var det mysigt. Jag försökte mig på samma trick i morse när jag ville att han skulle somna om. Det funkade inte, så jag fick gå upp.

Nu skriker han. Han vill ha napp. Jag ger honom napp men han tar ut den igen med sin näve. Helt inkonsekvent är han. Han har svullna ögon också. Det tyder på att han vill sova. När min brors ena örsnibb blir svullen och röd, då vill han sova. Saker jag vet!

Alltså, nu har det gått nästan en månad sedan jag bloggade senast. Jag är en dålig bloggare. Kommer förmodligen aldrig vinna något pris för bästa blogg. Kommer nog inte heller ens bli läst av någon som jagi nte känner. Inte ens min mamma läser min blogg. Inte min son heller, men det är inte så konstigt.

I måndags låg Allan på mage. Och sen helt plötsligt låg han på rygg! -Förstår du vad du just lyckades med, frågade jag honom. Jag fick inget svar. Så jag la honom på mage igen. Han låg där lite, sen låg han på sidan och sen VIPS låg han på rygg igen! En terdje gång testade jag, kanske en kvart senare. Jag la honom på mage och VIPS låg han på rygg. Han är bara tre månader och kan inte ens rulla från rygg till mage! Allan, mitt älskade barn. Men sen dess har han inte gjort om det. Det var precis som att han skulle visa mig att han minsann lär sig saker tidigare än vad man ska (haha), men sen vägrar göra det. För att JAG ska veta att han är mycket bättre än andra barn, men ingen annan ska veta det. Vår lilla hemlis kanske. Vad vet jag.

Från det ena till det andra. Melodifestivalen alltså. Det är inte så bra, men jag envisas ändå med att titta på det. Måns borde nog hålla sig till att sjunga och vicka på rumpan. Programledare ska han överlåta till såna som kan vara det. Peter Settman t ex. Han är bra. En gång var jag och min kompis Ulrika i Madrid. Så gick vi förbi Peter Settman på gatan, och Ulrika sa - Fan vad det syntes på honom att han är svensk! Ja Urlika, replikerade jag. Det var Ronny. Du vet, Ronny och Ragge. Ulrika alltså.

Det gick alldeles utmärkt att gå på galej igår, Allan började festen med att bajsa ner sina kläder och sen spy på sin slips. Övriga festdeltagare avslutade festen med liknande beteende. Sedan somnade han och sov en god stund på först min högra arm och sen på sin pappas axel. Efter ca 45 minuter vaknade han och var på sitt allra mest strålande humör. Roligt var också att ju fullare festdeltagarna blev, ju roligare tyckte Allan det var.

Snart ska vi åka till svärföräldrarna och äta middag. Jag gillar att åka dit och äta middag. Fast egentligen vill jag aldrig mer äta, men jag har hört att man behöver göra det.

Nåväl. Nu verkar min son vara förbannad så jag får kanske ta hand om honom?

Ojoj, jag har använt locktång i håret, satt mascara på ögonfransarna och rouge på kinderna. Allan ska snart få på sig sin gå-bort-skjorta, och skötväskan är packad med massa käcka saker. Vi ska på baluns hemma hos Frida och Kalle. Vi ska dit och, så att säga, rulla hatt. Det ska bli spännande att se hur Allan kommer reagera på detta. Jag får kanske återkomma med att berätta det. Vi förfestar lite just nu. Vi lyssnar på Fall Out Boy. De är mitt så kallade Guilty Pleasure. De och Beyonce. Oine voine. Nu verkar jag inte så ball längre.

Nu har jag faktiskt inte tid med detta. Bebisar ska matas och kläs på, bilar ska packas osv.

Waddap?
Idag var jag och Lena (från min föräldragrupp på MVC) ute och spatserade runt den berömda Växjösjön. Vi gick där i grodan ro och diskuterade ditten och datten, när en man kom cyklande bakom oss. Mannen i fråga tyckte tydligen att det var besvärligt med unga kvinnor som har valt att föra vår ras vidare, så han satte armbågen i ryggen på Lena. Jag trodde först att det var en vän till henne, som hade ett lite lätt våldsamt sätt att heja på henne. Men icke. Efteråt skrek han också att "NI KAN JU INTE GÅ I BREDD!". Förlåt så mycket, tänkte jag. Vad har man ringklockan på cykeln till? Spela melodier? Eftersom ringklockan alltid tar samma ton misstänker jag att det inte är så. För syns skull? Eftersom ringklockan är ful och låter tror jag inte det heller. För att påkalla uppmärksamhet från gångtrafikanter så att dessa kan flytta sig skulle man vilja cykla där de går? Låter mer troligt va? Jag var vansinnig en stund, men sen slutade jag vara det. Hoppas jag ser mannen igen, Då ska jag kasta en snöboll på honom (jag tänker kasta mitt hårdaste)) och sen säga till honom att han inte bara kan cykla omkring när jag kastar saker omkring mig. Det måste jag ju förstå.

Är det en mänsklig rättighet att få äta kött? Är det det?? Jag är ju vegetarian (nåväl, jag äter fisk så det är jag egentligen inte) och därför tycker jag det är ganska naturligt att Allan också blir det. Jag tycker också det är ganska naturligt att om jag ställer till med bjudning då serveras det vegetarisk mat. Det är väl inte så konstigt? Men det verkar som att många tycker det. "Du får ju ha kött ifall någon vill ha det". Men varför? Det är ju JAG som bjuder? Ska jag bjuda på något som jag av etiska skäl har valt bort att äta? Ska jag behöva bli förbannad? Ska jag det?? När vi döper Allan tänker jag bjuda på vegansk mat, bara för att.

Inatt har jag i alla fall sovit skapligt, vaknade kl. 1 första gången, men jag somnade om. Halv fem körde jag ut Henke ur sovrummet med motiveringen "du låter som en döende blåval".

Projekt gånerivikt funkar rätt bra det också, jag bakade aldrig någon semla med Henke igår. Sen var Siv och K på besök och vi drack kaffe utan så mycket som en tillstymmelse till kaka i närheten. Sen åt jag en bit mörk choklad och en skål popcorn. Haha.

Det måste vara så jobbigt att vara bäbis! Allan ligger jämte mig här i soffan och sover lite. Så råkade han spotta ut sin napp vilket resulterade i att ansiktet skrynklades ihop som ett kärleksbrev som inte blev så bra formulerat, och sen gallskrek han. Varpå jag stoppade tillbaka nappen i munnen på honom och han somnade om på ca 1 sekund. Det måste ju vara SJUKT jobbigt att bli så förtvivlad så fort.

Sinnesjuke Tagle Möckling. Skrynklig i nyllet som en böckling.

Nu ska jag bara berätta EN ENDA SAK för er. Om det så är det sista jag gör. Att inte kunna sova av sig själv är extremt ovärt när man har småbarn hemma. Spädbarn icke desto mindre. Inatt ville Allan äta vid halv fyra (han hade somnat klockan 22, underbara unge), jag matade honom i 15 minuter och sen tyckte han att han var nöjd så han somnade om. Men det gjorde INTE jag. Jag var vaken till klockan 5. Sen somnade jag om och sov till klockan 6. Så var jag vaken en stund och klockan 7 tyckte Allan att det var dags för käk igen. Han sover helt underbart bra men JAG, arma människa, ska ligga där och vrida och vända på mig. Alltså, jag blir så förbannad. Det var storm ute inatt. Jag skyller på den.

Idag tänkte jag laga sushi. Och kanske kanske en semla. Vi har tydligen grädde hemma som går ut idag. Vart den ska gå det vet jag inte.

Alltså, 30 Rock är det bästa jag har hittat på länge. Tina Fey är lite av en idol. Idol-Tina.

Annars händer det grejer med Allan nu. Han har börjat jollra som en liten besatt, han pratar mest hela tiden. Ganska ofta bara för att få uppmärksamhet. Undrar vem han kan ha ärvt det ifrån? Han skrattar otroligt mycket också, han är liksom en liten pajas. Jag undrar vem han har fått det ifrån?

För övrigt har jag ingått projekt gå-ner-i-vikt nu. Det är ASTRÅKIGT. Jag har aldrig behövt gå ner i vikt förr, men nu behövs det i sanning. I sanning säger jag er! Hela veckan har jag avstått från biskvier och snabbmat och jag har promenerat omkring med Allan i bitande kyla! Men INGET har hänt med min stackars kropp. Nåväl, till sommaren kan jag ha Allan i sittvagn, då kommer alla titta på honom och ingen kommer märka hur ful jag är.
Toppen!!



Kolla vad söt han är! En liten chippendale!

Fy fan vad jag hatar när det regnar. Eller, jag hatar inte alltid när det regnar, jag hatar bara när det regnar och jag behöver gå ut. Om en timme, lite drygt, måste vi t ex gå till BVC för att besiktiga Allan. Men det spöregnar ute. Nu ligger vårt BVC ca 50 meter hemifrån så det kanske inte är så jobbigt. Men sen tänkte vi gå till Skåres och köpa med oss en lunchlåda. Men det spöregnar=känns inte alls lockande. Nåväl, man får väl ta på sig oömma kläder.

Funderar för övrigt på att tillverka en bärsele i galon, så kan man duscha med sitt barn. Vore inte det något? Jag läste också att när man har mjölkstockning kan man amma i duschen. Känns ju lätt!

Nu är Allan 17 dagar gammal, han är riktigt stor nu. Nej, det är han inte. Han är pytteliten, som en liten bäbis. Han är även rätt missnöjd i dagarna, tycker att det här med att sova det är överskattat. Han har haft några dygn när han sovit typ 3 timmar på ett helt dygn. INTE så glad bäbis då, inte heller en särskilt charmig mamma. Henke är sjukskriven för att ta hand om mig, jag fick ju en jävla inflammation i axeln så jag klarar mig inte riktigt själv. Fest! Nu kan jag köra med honom hur mycket jag vill. I morgon kommer min mamma hit också, det ska bli flott. Då är vi tre vuxna hemma.

Idag var vi och hälsade på Robban, Maria och Rasmus. För ett år sen, lite drygt, var vi på Gran Canaria (Inte Rasmus då, han var inte heller född då). Vi drack en hel del öl, osv. Mer detaljerat behöver vi inte ha det. Idag träffades vi också, jag och Maria diskuterade amning, Henke och Robban bytte blöjor. Haha. Skoja inte liver har förändrats sen sist!

Nu ska vi kolla på Brüno här hemma. Jag vet inte hur lämpligt det är. Jag har ju sett den innan, och den är högst opassande.

Hej med er.

Insågatt det var en månad sedan jag skrev någonting här, men nu ska jag försöka passa på. Jag har varit, så att säga, lite lätt upptagen de senaste två veckorna. För er som missat det har jag ju nämligen äntligen fått min bäbis. Min bäbis heter Henrik Neil Allan Rosén, han ser ut som sin pappa och är otålig som en idiot. Men, han är det finaste som någonsin hänt mig och jag älskar honom till döds. Redan nu. Hur ska det gå sen?

Jag tänker inte skriva en lång förlossningsberättelse, för det tror jag inte så många är intresserade av. I alla fall, han kom till världen den 30 Oktober 2009 kl. 19,14, då hade vi varit inskrivna på Förlossningen i ca 11 timmar. 11 timmar låter länge, men egentligen var det bara 2 av de timmarna som var jobbiga, det var faktiskt inte så jävla jobbigt att föda barn. Det säger jag er. Det var dock jävligt jobbigt att jag gick sönder nåt så in i helvete under krystningen, så kl. 22 fick jag skrivas in på Operation för att operera mitt underliv. De första dygnen kunde jag knappt ens gå, och verkligen inte sitta ner. Det var otroligt jobbigt, och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har en vegetarianmage som är bra på att skötas, annars hade det kunnat bli riktigt riktigt jobbigt. Jag tycker det är intressant för övrigt hur många som säger till mig att jag inte får prata om hur det gick för det låter så läskigt. Jaha, ursäkta att jag svarar ärligt på hur jag mår och hur förlossningen gick, jag var inte medveten om att bristningen på MIN ringmuskel var jobbig för DIG. Var är medmänskligheten för helvete?? Nu skriver jag inte för att gnälla, för så jobbigt har det inte varit, men allvarligt.

De senaste två veckorna har naturligtvis gått i ett enda töcken, det är TUR att TV finns så man kan ha lite koll på dagarna. T ex vet jag att det är lördag idag eftersom jag tittade på IDOL igår. I onsdags visste jag också att det var onsdag eftersom jag tittade på True Blood. Det är för övrigt mitt favoritprogram. Just det, jag har sett klart säsong 1 av Dexter, satan i gatan vad bra det var!! Jag gillar verkligen Michael C Hall, tycker han är grym. Och läskig är han också. Oine voine.

Henke ligger i soffan och vilar, Allan ligger i soffan och vilar så jag ska nog göra samma sak. Livet har förändrats liiiite kan man säga, inte ofta jag brukade ta en tupplur vid halv tio på morgonen förr i tiden. Nåväl! Det är han värd!

Hola.
Det har inte kommit någon bäbis än, och jag lovar er på heder och samvete att jag INTE kommer glömma bort att berätta när den är ute. Det verkar som många tror det nämligen, eftersom i princip alla mina konversationer nuförtiden börjar med "hej, har du fått barn än?". Jag förstår väl att det är av omtanke, men så roligt är det inte. Det blir liksom gammalt. Att bli kallad tjockis, eller få höra hur stor man är blir också gammalt rätt fort, även om det inte sägs med någon illvilja. Just nu är det 7 dagar kvar tills lilla Jö beräknas komma ut (lilla Jö kommer med största sannolikhet inte komma då, men man vet aldrig) och jag sitter här och har samlat en jäkla massa vätska, gått upp mycket i vikt och då vill jag helst INTe höra att jag är tjock och sen ett skratt efter det. Okej? Me entienden?

Jag har kollat på en säsong och 7 avsnitt av My name is Earl. Jag tycker det är helt fantastiskt, mest för att jag tycker mustascher är så snyggt! Och för att jag fortfarande är lite lite kär i Jason Lee. Så Jason Lee i mustasch, det blir inte mycket bättre än så, faktiskt. Jag har också köpt säsong 1 och 2 av CSI, så jag har att göra på dagarna.
Mycket av mitt liv kretsar kring mina kroppsvätskor och det som är på TV. Intressant.

Nåväl. Nu ska jag se om jag kan laga lite kvällsmat till mig och Henke. Sen ska vi på quiz. Om vi vinner får jag alla ölbiljetter. Det har Lars lovat.

Halloj!
Inatt har jag som vanligt inte kunnat sova, jag bara vaknar av att jag har lagt mig på rygg hela tiden! För er som inte vet är det INTE att rekommendera att ligga på rygg när man är i sluttampen på en graviditet. Detta eftersom magen väger ca 50 kilo och trycker på alla inre organ så när man(Jag) vaknar gör magen ont och man(jag) vill kräkas. I alla fall sover jag bättre om jag får ha en lampa tänd! Stackar Henke som måste stå ut med allt detta. Kan inte vara lätt att bo med en gravid. Det är ju ofta killarna det är synd om, eller hur?

I alla fall är det mindre än en månad kvar till beräknad födsel. Man kan ju hoppas på att våra "hållatiden"-gener har smittats även till Lille Jö. Men jag är skeptisk. Jag mår ju så bra och är rätt så pigg, så jag kommer väl få vänta till jul eller nåt.

Helgen löpte på relativt smärtfritt, jag hade min gamla mamma på besök och vi fixade och donade och sen var jag helt slut, så på söndagen fick jag ligga still hela dagen. Förutom när vi gick till Orient Kebab och åt en falafelrulle. Den var god.

Nu ska jag åka till universitetet. Jag har tenta nästa lördag, ska ju bli otroligt intressant. Jag vet att jag egentligen har godisförbud, men efter tentan ska jag nog få äta något snaskigt. Kanske kladdkaka? I alla fall är det väldigt roligt att plugga, speciellt när det är svårt.

Just det. En, kryss, två, herrejävlar. Jag tycker Black Eyed Peas har sina ljusa stunder, men Fergie är inte en av dem.

Oj oj oj, idag har jag minsann varit med i radio! Inte direkt första gången kanske, men ändå. Jag satt hemma i grodan ro och lyssnade på Hallå P3 där de pratade om huruvida det är "okej att tumma lite på jämställdheten för att få det lite bättre själv". De flesta killar tycker det, de flesta tjejer tycker det inte. Konstigt. Men i alla fall, jag blir så förbannad över att så många vägrar ta ansvar för kollektivet/den stora massan. Man kan ju inte bara hålla på och bete sig hur som helst utan att tänka på hur det påverkar andra! T ex, om bara mammor tar ut föräldraledighet kommer ju kvinnor fortsätta "förväntas" göra det, och diskrimineringen på arbetsmarknaden kommer att fortlöpa. Därför är det så förbannat viktigt att man verkligen FÖRSÖKER dela upp det, även om det kanske har en viss ekonomisk betydelse. Alldeles för många bara accepterar allting utan att ta en fight för det, utan att tänka på hur det påverkar övriga människor i samhället. Jag har t ex en bekant vars före detta arbetsgivare begick avtalsbrott gentemot honom; han blev lovad vidare anställning men detta togs sedan tillbaka. Min bekant sökte såklart andra jobb och fick ett nytt, och gjorde därför ingenting med avtalsbrottet från sin förra arbetsgivare för att han "pallade inte". Vad i helvete?! Om man aldrig säger ifrån kommer ju heller aldrig något att förändras, och det fortsätter vara arbetsgivarens marknad. Vad hände med solidariteten? Och var är revolutionen??


Idag har jag i alla fall hängt lite med Rasmus och Maria, vi gick lite på stan och sen åt vi en smörgås. Det var trevligt. Jag gick också hem och pluggade, och det är så jäkla roligt med grammatik. Jag kan inte komma över hur roligt det är. Vilken tönt jag är som gillar sånt!

Ikväll ska fru Rosén komma hit. Det ska bli trevligt. I morgon ska hon och jag feja och dona och städa och hålla på. Intressant! Undrar om Henkes pappa skulle ringa honom och fråga om han ska komma över och hjälpa till med lite städning och sånt nu när Anna är invalido och inte orkar göra så mycket. Jag tror inte det va?! Dessa gubbar. Nu är detta inget personligt mot just K, men jag tror inte en man hade ringt en annan man för att hjälpa till med såna saker.

Nej men allvarligt talat, vad är det med mig? Är jag alltid såhär arg?

Xoxo/ Gossip Girl (Obs! Skämt)

Jösses Amalia. Nu undrar jag i mitt stilla sinne, i denna sats är då Amalia ett substantiv eller en interjektion? Någon som vet? Jag undrar egentligen inte alls, jag vill bara visa att jag kan slänga mig med sådana termer. När man bara går hemma hela dagarna utan varken mening eller mål (Idol går ju på TV, många sjunger Lisa Nilsson) är det lätt att känna sig lite otillräcklig. Då är ju bloggen ett alldeles ypperligt tillfälle att visa vad man går för. Det är säkert tre peroner som läser denna blogg, joråsåatt...

Idag sitter jag i soffan och pluggar. Man kan tycka att jag efter 4,5 års studier och faktiskt två olika examina borde veta bättre än att sitta i soffan och plugga. Speciellt som den ena examen är med pedagogisk inriktning. Man tenderar att inte få så mycket gjort när man bara kan blunda och sova alldeles ypperligt. Nåväl. Jag lär mig idag om olika fraser och även satsförkortningar. Satan i gatan vad svårt det är! Men, som den vän av ordning jag är älskar jag ändå grammatik.

Sen ska jag gå på stan lite med Maria och Rasmus. Det ska bli trevligt. Även om Rasmus mest bara sover när han träffar mig. Han har väl lärt sig känna igen min röst, och vet att det inte är något viktigt den rösten har att förmedla ändå. Han är smartare än man kan tro.

Jag ska även jobba idag. Vi får se vad de små liven lär sig idag. Jag gillar verkligen att jobba. Jag är så förbannad över att jag inte har något riktigt jobb längre. Bara för att jag är gravid. Mansfolk! Ni borde skärpa till er, och ni borde veta bättre!

Nä. Nu kallar plikten igen. Alltså, jag måste gå och kissa och har inte tid att sitta här!

Nu faller jag för grupptrycket. Eller kanske ska vi kalla det för bloggtrycket? I vilket fall tänker jag härmed börja blogga. För ungefär tolfte gången. Skillnaden denna gången kanske är att jag ska berätta vad jag gör? Eller så skriver jag bara om sånt som gör mig arg. Men, skriver jag om sånt som gör mig arg kan jag bli sittande här för resten av mitt liv. Bättre att skriva vad jag gör. Det är nämligen inte lika mycket. Nåväl. Ska vi sätta igång?

Med största sannolikhet har jag inte fått svininfluensan. Det är skönt att veta, eftersom jag tillhör riskgrupperna. Om det verkar vara en konstig sak att bara slänga ur sig kan det förklaras med att jag inte är fullt frisk. Jag är förkyld i ansiktet, men ingen svinis. Tur kanske.

Annars längtar jag väldigt mycket efter att Lilla Jö ska komma ut till oss. Även om det för tillfället är ganska trevligt att vara gravid, trots att jag ungefär hälften av tiden känner mig som en valross/kossa/klubbad säl. Hur nu en klubbad säl känner sig. Igår när jag och Henke hade gått och lagt oss började vi diskutera namn till Lilla Jö. Henke kom på det magnifika namnet Ramses. Då fick jag en hård karatespark rätt i njuren, så jag misstänker att det inte är någon Ramses som ligger där inne. Min vän och före detta kollega Maria frågade förresten sin dotter Anna vad hon tyckte att bebisen ska heta. "Om det blir en flickbebis ska hon heta Alex", svarade hon. Okej, ja det är väl fint och inte så jättekonstigt. "Och om det blir en pojkbebis ska han heta Mongo". Där någonstans bestämde jag mig för att inte lyssna på tvåochetthalvtåringar i viktiga frågor.

Hade jag varit man hade jag skaffat en mustasch. En sån som pappa hade i början på 80-talet. Som Magnum, fast liksom grymmare. Pappa hade även en gå-bort-väst i början på 80-talet. Jag måste erkänna att västen ser lite fjollig ut, men eftersom pappa hade så fräck mustasch så ser han ändå bara ball ut. Pappa- kanske världens ballaste gubbe. Snart finns han även som morfar.

Nähä, men nu är det väl dags att avrunda. Jag lämnar er med en bild på hur det ser ut när jag sitter med min mini-laptop på min jätte-mage. Håll till godo. Frid vare med er.